Rastlös

Hon är 10 månader nu, idag faktiskt. Det betyder att jag har varit hemma i lika lång tid och det börjar kännas. Det är helt klart en fantastisk möjlighet att samhället möjliggör att man kan få ersättning för att vara hemma och ta hand om sitt barn men nu tycker jag det börjar bli dags att den ynnesten går över till hennes far. Jag är helt enkelt lite trött på att vara hemma och sugen på att börja jobba.

Sen kommer jag garanterat tycka att det totalsuger att vara borta från henne så mycket när jag väl börjat jobba. Men jag är också rätt säker på att jag kommer tycka att det är fantastisk att få möjligheten att sakna henne och längta hem lite.

Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag tycker om att baka och laga mat och så vidare. Det är ingen vidare mental utmaning och långa ensamma dagar med ett litet barn kan bli just väldigt långa och ensamma. Ingen skugga ska falla på öppna förskolan och babysång och mamma-barndejter, jag uppskattar alla tre men det blir lite lökigt i längden. Jag vill ha lite utmaningar för min hjärna, jag vill tänka ut saker, verkställa, hitta problem och lösa dem.

Och jag är glad att jag känner så, för om jag tyckte att det skulle bli pest att börja jobba igen så vore det bra trist och illavarslande.