Ju mer bråttom desto mindre gjort

Jag är en otålig person. Jag vill ha allt gjort igår. Eller åtminstone nu-omedelbart-meddetsamma-på-en-gång. Oerhört frustrerande när det inte blir så. När man måste tänka. Och vänta. Och avvakta. Och sen när det är dags, då finns det roliga inte kvar. Bäst går det om jag får sätta igång med det jag vill direkt när jag vill det. Och när inget tvingar mig att ta en paus mitt i, för då finns det risk att styrfarten försvinner. Det där kloka att tänka efter före, det får inget gensvar, jag hör tråkigt tråkigt tråkigt, jag vill nu, nu, nu. 

Jag är snabb också. Alltid varit. Fort ska det gå och det gör det.

Men nu. När jag verkligen behöver både effektivitet, drivkraft och snabbhet. Då händer det inget. Allt hopar sig och ju större högar desto långsammare arbetar jag. Jag till och med går långsamt när jag har riktigt mycket att göra. När stressen kommer som närmast är det som att jag måste röra mig i slowmotion för att inte tappa greppet om verkligheten.  Jag går med långsamma långsamma steg och resten snurrar fortare än någonsin. 

Det enda som fortfarande går fort är händerna över tangentbordet.