Morgonstund har guld i mund

Missförstå mig rätt. Jag tycker det har varit jättetrevligt. Absolut. Trevligt sällskap och god mat och så vidare. Men nu är det dags att åka hem. Rapporter har kommit om att katten saknar oss och för att vara helt ärliga saknar vi nog den med.

Såhär på slutet när irritationen över granncampare har lättare att uppstå har jag slagits av det faschinerande i att välja att campa på semestern. Särskilt de som stannar länge. Och som piffar sina campingplatser med fontäner, häckar, rosenbuskar och så vidare. Kan det verkligen vara det bästa de får tag i att bo på tjugo kvadrat gräsmatta bredvid diverse grannar, dela toalett med flera hundra pers, köa för både ugnen och duschen. Noll bekvämligeter. Alltid gå med disken i en balja över halva campingplatsen för att göra något så sjukt trist som att diska. Vara tyst inte när man själv vill på kvällen utan när ens granne har bestämt sig för att det är sovdags. Det verkar dessutom som att de mest är på campingen hela tiden. Livet blir så litet. Jag blev rastlös innan en vecka var slut. Ok om man har husvagnen som någon sorts station och gör annat också, stannar ett par dar, åker runt, kollar på grejer och så vidare. Sen till nästa ställe, som kanske är fint inte bara ett gytter av gräsmatteplättar och sen några träd och tusen husvagnar. Det är inte ens billigt ju. Jag förstår inte.

Men jag behöver ju inte förstå allt. Kanske.