Ny blogg

Solen skiner, hängmattan gungar lite och genom ett öppet fönster hör jag snubben snarka. Sture (inte snubben, katten) gnäller febrilt för att han inte får traska runt på tangentbordet utan måste nöja sig med att klösa mig genom hängmattan.

Frågan är om tiden är kommen, och då inte domedagen, även om den ibland uppfattas som det. Jag menar helt enkelt tiden att agera väckarklocka. Det är något av en förbannelse som vilar över mig. Att alla killar jag någonsin gillat har varit så sjukt morgontrötta. Men denna är nog värst. Fast jag tycker ju bäst om honom ändå, så jag får väl resignera.

Denna blogg är inte hemlig. Till skillnad mot min första. Det kanske kan glädja någon. Vem vet.